Forever And Always

Vi satte oss i baksätet och pappa startade bilen. Jag och Olivia höll och och fjanta oss och pratade om allt mellan himmel och jord. Plötsligt, utan förvarnelse, slirade bilen och vi hamnade mitt på vägen. En långtradare kom och allt jag hann se var ett starkt ljus före allt blev svart...

---

Olivias perspektiv:

När jag vaknade kändes det som om jag var död. Jag orkade inte lyfta på någon kroppsdel. Allt var suddigt och allt jag såg var vitt. Jag stängde ögonen och försökte minnas vad som hade hänt. Det sista jag kom ihåg var att jag skrek: "AMANDA!!" men Amanda verkade inte ha hört det. En långtradare hade kört in i Amandas pappas bil och Amanda satt då den sidan var långtradaren krockade. Vänta, SHIT! VAR ÄR HON?! Jag öppnade ögonen och försökte se något. Efter en stund blev allt klarare. Jag såg att jag låg i ett sjukhusrum med dropp och allt sånt. Jag försökte resa på mig men jag kunde inte. Dörren öppnades och in kom en läkare.
-Hur mår du? frågade hon och log lite smått. Jag försökte svara men fick inget ut ur min mun.
-Vvvvarr.... eeee... Amandaaa? frågade jag med hes röst. Kvinnan nickade mot min sida. Jag vände på huvudet och där låg Amanda i en säng med massa slangar och saker i sig och runt sig. Hon låg så fridfullt och sov. Men hon hade massor av sår i ansiktet och hennes ben var uppe och hade gips. Hennes huvud var inlindad i bandage.
-Hur är det med hennes pappa och Hayley? viskade jag hest.
-Hennes pappa klarade sig med bara ett brutet ben och Hayleys bebis i magen dog tyvärr, berättade läkaren. Jag tittade chockat på henne. Amanda kommer ju dö när hon får veta vad som hänt! Om hon får veta... tänkte jag men tryckte bort tanken. Efter en stund somnade jag för jag var så trött.

Justins perspektiv:

Vi satt och spelade xbox när min telefon ringde. Jag steg upp och gick och svarade. Det var Amandas pappa.
-Snälla Justin, kom till sjukhuset, nu, ifall du kanske vill ta farväl av Amanda, sa han.
-VA?! frågade jag.
-Hon kanske dör... Vi hamnade i en bilolycka, kom bara, sa han och så stängde han av.
-Killar, till sjukhuset, FORT! sa jag och sprang till hallen. Jag tog på skor och jacka och väntade på att killarna blev färdiga. Vi rusade ut till min bil och hoppade in. Jag körde med racerfart till sjukhuset. När vi var framme hoppade vi ut ur bilen och rusade in i sjukhuset. Vi gick fram till en sjuksköterska och frågade efter var Amanda Johnson fanns. Hon visade oss till ett rum. Chaz och Ryan stannade utanför när jag gick in. Olivia låg i en säng och Amanda i en annan. Jag gick fram till Amandas säng. Hon såg så vacker ut även fast hennes ansikte var full av skrapsår och hon hade slangar över allt. Hennes ben var i gips och hennes huvud var inlindad i bandage. Jag satte mig ner på en stol bredvid Amandas säng och tog försiktigt hennes hand i min. Jag viskade:
-Jag älskar dig.
Sedan tittade jag på Olivia. Hon hade tydligen bara brutit en arm och sedan hade hon väl blivit medvetslös. Jag satt inne hos Amanda i mer än 5 timmar utan att säga nåt, jag bara bad till Gud och upprepade "Jag älskar dig Amanda, snälla vakna". Chaz och Ryan hade kommit in för att se till mig och så hade de åkt till min lägenhet. Amandas pappa hade också kommit in i rummet för att titta till Amanda, och så hade han berättat hur allt gick till. Hayley hade kommit och hälsat på och då hade hon sagt:
-Jag lovar att Amanda vaknar upp. Gud är med henne.
Sedan hade hon pussat mig på kinden och gått ut igen.
-Amanda, snälla, om du inte vaknar vet jag inte vad jag gör! Snälla vakna nu, jag älskar dig, viskade jag i Amandas öra. Då hostade någon. Jag tittade upp och Olivia låg där i sängen och tittade på mig. Jag steg upp och kramade henne. Ett par läkare kom in i rummet och tittade till Olivia och Amanda.
-När vaknar Amanda? frågade jag. Läkarna ryckte på axlarna.
-Vi kan inte säkert veta när hon vaknar, men hon kommer vakna, det lovar jag, sa den ena läkaren. Jag nickade.
-Okej, sa jag och sedan tittade jag på klockan. 20:19. Jag steg upp och gick ut ur rummet för att gå och köpa nåt att äta. Jag åt en macka som jag köpte i cafeterian och sedan gick jag upp till Amandas rum igen.

Amandas perspektiv:

Jag och Olivia skojade omkring i bilen. Plötsligt slirade bilen och vi hamnade mitt på vägen. Jag såg hur en långtradare kom rakt emot mig och försökte skrika, men ingenting hände. Långtradaren körde in i bilen och allt blev svagt. Jag hörde hur någon skrek "AMANDA!!" före jag blev medvetslös.
Vänta... Hände verkligen det där?... Jag kände hur smärtan kom krypande i kroppen och fattade att det verkligen hände. Jag försökte öppna ögonen men jag var för svag. Jag kände hur någon höll min hand och jag försökte trycka dennes hand, men det fungerade inte. Jag hörde hur en röst sa:
-Amanda. Snälla vakna, jag älskar dig. Jag måste åka nu snart men kommer tillbaka imorgon. Snälla Amanda.
Jag hade ingen aning om vad personen pratade om, och inte heller om vem det var. Jag försökte öppna ögonen men det gick inte. Jag blev svagare och svagare igen och somnade.

Justins perspektiv:

Jag kysste Amanda och sedan kramade jag Olivia, sa åt henne att meddela om Amanda vaknade och att hon skulle sköta om sig, och sedan gick jag ut till min bil. Jag körde hem och när jag kom hem la jag mig i sängen och somnade av utmattning.

NÄSTA DAG
Amandas perspketiv:

När jag vaknade igen hörde jag röster. Men jag kom inte alls ihåg något. Någon sa:
-Hoppas hon vaknar idag.
Och en annan svarade:
-Ja, det hoppas jag verkligen. Var ju en bra start på mitt besök här.
Jag kände hur de tog mina händer. Jag försökte öppna ögonen men jag var för svag. Jag låg en stund och bara hörde hur personerna småpratade, sedan kände jag hur jag inte var lika svag längre, så jag öppnade ögonen. Det första jag såg var ett suddigt ansikte. När jag blinkade lite såg jag att en kille stod där, men jag kom inte ihåg vem det var. När han såg att jag var vaken kysste han mig på läpparna och sedan sa han:
-OMG, Amanda! Du är vaken!
Vänta, varför kysser denne okände kille mig? tänkte jag. Bäst att bara le mot honom... Jag log mot honom och sedan såg jag en tjej stå bredvid honom. Hon log mot mig och jag log tillbaka.
-Amanda, du kan inte fatta hur mycket jag har saknat dig! sa killen och kysste mig igen.

Justins perspektiv:

Jag blev så glad när Amanda äntligen vaknade så jag kysste henne flera gånger.
-Amanda, du kan inte fatta hur mycket jag har saknat dig! sa jag och kysste henne igen.
-Ursäkta... Men känner jag dig? frågade Amanda med hes röst och tittade på mig. OMFG, har hon tappat minnet?!
-Amanda, det är jag, Justin, din pojkvän!
-Har jag en pojkvän? Är inte tjejen bredvid dig din flickvän? frågade hon. Jag och Olivia tittade chockat på varandra.
-Nej! Jag är din bästis, Olivia! Justin, killen här, är din pojkvän! sa Olivia.
-Ledsna, men jag kan inte komma ihåg er... sa Amanda och log ett snett leende. Amanda kommer inte ihåg mig...

---

Lite rörigt kapitel, ledsen! Måste dra till skolan, så kommer bilder senare idag om jag hinner! KOMMENTERA!

Kram Madde