Forever And Always

När jag var klar gick jag upp till mitt rum och tog datan. Jag loggade in på twitter och checkade igenom mina mentions. Min blick fastnade på ett tweet. "I'm sorry @AmandaJohnson for tweeting you now, but I miss you. Hope I can see you soon :D" hade Justin tweetat. Jag suckade och tweetade tillbaka "Miss u too :D See ya someday... Maybe :P" och så loggade jag ut.

---

ETT HALVÅR SENARE. 8.4.2011

Amandas perspektiv:

-Var fan är handär idioten?! mumlade jag för mig själv medan jag tog fram min telefon och slog upp Alexs nummer. Vi skulle på en dejt men han var redan 2 timmar försenad. Jag hade försökt på tag på honom nu de senaste 2 timmarna utan att lyckas och jag höll på att bli riktigt förbannad. När han inte svarade slängde jag argt ner telefonen på golvet och skrek.
-Asså fan att han ska va så jävla försenad! När han äntligen kommer ska han få höra! sa jag argt. Jag gick upp til mitt rum och tvättade bort sminket och böt om till mjukiskläder. Då ringde det på dörren. Jag sprand ner och öppnade. Där stod Alex och såg osäker ut.
-Jaha, så NU kommer du?! Efter 2 timmar va?! sa jag argt. Alex tittade besvärat på mig.
-Jag är ledsen... mumlade han och steg in i huset.
-LEDSEN?! upprepade jag högt. Alex tittade ner i marken.
-Förklara VARFÖR du är så jävligt sen! sa jag argt. Alex suckade.
-Alltså jag hamnade i trubbel med mina föräldrar... mumlade han.
-Vad för trubbel?! Kunde du inte ens ringa mig?!
-Sorry... De tog min telefon and stuff... mumlade han. Jag tittade argt på honom. Det kändes som om han ljög för mig.
-Asså vet du hur mycket våra dejter betyder för mig?! Vi träffas nästan aldrig mer förutom i skolan då! Vi träffas ALDRIG på fritiden mer! Därför är våra dejter jätteviktiga för mig! Men om du inte ens kan meddela att du inte kan komma så inte behöver vi va ihop då! sa jag argt. Alex suckade.
-Jag är ledsen... mumlade han. Jag tittade på honom en lång stund. På något sätt trödde jag inte att han hade hamnat i trubbel med sina föräldrar, utan att det var nåt annat. Jag suckade och så gick jag förbi honom och ut. Han följde efter mig och tog tag i min arm. Jag vände om och tittade på honom.
-Vad är det? frågade han. Jag suckade.
-Vad gjorde du EGENTLIGEN? frågade jag. Han suckade och såg irriterad ut.
-Du tror inte mig?! Du gör inte det va?! sa han argt. Han hade aldrig varit arg på mig före. Jag tittade på honom och nickade.
-Jag tror inte dig, för vi berättar allt för varann, också om trubbel med föräldrar... mumlade jag. Han tittade argt på mig. Han lyfte sin knytnäve och innan jag hann göra nåt slog han mig på kinden. Jag la handen på kinden och tittade på honom. Han stod och stirrade på sin knytnäve. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag sa snabbt:
-Och det där var ett bevis på att du gillar mig, okej...
Och så sprang jag iväg. Jag tittade över axeln och såg att Alex stod där. Jag sprang till en park som jag alltid gick till när jag ville tänka. Jag satte mig i en gunga och kände att jag började gråta. Jag torkade envist bort tårarna och bestämde att jag skulle gå till nåt café och fika ensam. Så jag började gå och kom fram till mitt favoritcafé. Jag beställde en kaffe och så en kaka. Jag satte mig ner vid ett bord och började dricka. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder, men orkade inte stoppa dem, så jag lät dem rinna fritt. Jag hörde skrik och tittade upp och ut genom fönstret. Där var det en stor folksamling. Det såg ut som om nån känd hade just kommit hit eller nåt. Jag tittade runt i caféet och såg Justin och Selena, hand i hand!

Jag hade inte sett honom eller hört nåt från honom på ett halvår, och NU skulle jag tvunget se honom. Vad gjorde han ens här? Bodde han i L.A nu då eller vad? Jag kom på mig själv med att stirra på dem så jag flyttade blicken till bordet och torkade mina tårar. Jag ville inte att Justin skulle känna igen mig så jag la upp huvan på min hoodie och fortsatte dricka. Plötsligt hörde jag hur någon harklade sig bredvid mig. Jag tittade snabbt upp och där stod Justin och log. Han verkade inte känna igen mig. Han log mot mig och så frågade han:
-Skulle du kunna flytta till nåt annat bord? Vi skulle så gärna vilja sitta ensamma.
Jag tittade på Selena och hon log lite mot mig. Jag suckade och tog min kaffe och kaka och flyttade utan att säga nåt. Jag knuffade Justin lite för jag blev sur på honom.
-Tack, sa han efter mig när jag gick till ett annat bord där någon satt i ena änden. Jag hörde hur Selena skrattade och sa:
-Hon var ju ett stort fan av dig, haha.
Justin skrattade och svarade:
-Äh, alla kan ju inte gilla mig, men det bästa är att du gillar mig.
Jag vände mig om och tittade på dem. Jag såg hur de kysstes och jag kände hur jag fällde en tår. Det hade gått ett halv år sen jag sa hejdå åt honom och jag trodde verkligen att mina känslor för honom var borta. Men det var bara så länge jag hade Alex, nu kom de krypande tillbaka och jag kunde inte hindra tårarna som rann. Jag torkade dem och så drack jag ur mitt kaffe. Kakan lämnade jag. När jag skulle gå ut hörde jag hur Justin ropade:
-Hej, du tjejen!
Jag vände mig och och Justin vinkade till mig att jag skulle komma dit. Jag suckade och gick dit. Jag log ett fejkleende mot honom och han frågade:
-Vad heter du?
-Amanda, mumlade jag. "Du kände mig en gång i tiden. Jag är din ex-flickvän" ville jag också säga. Men jag sa det inte. Justin tittade granskande på mig, sedan såg han ut som om han hade sett ett spöke.
-Amanda?! frågade han chockat. Jag fejklog igen och nickade.
-That's me, jag sa ju att vi skulle träffas nån dag, sa jag med en lite gladare röst och räckte fram handen åt Selena som förvånat tog den.
-Amanda, Justin ex, du vet, presenterade jag mig och log. Selena log ansträngt och sa:
-Selena, Justins flickvän.
-Grattis Justin, visste ju att du skulle hitta nån, sa jag åt Justin och så fortsatte jag: Men jag måste nog dra nu, Alex väntar. Vi har väl ett och annat att reda upp. Hej!
Sedan kramade jag Justin och så gick jag. Jag gick hem och först när jag kom hem kände jag hur ledsen jag var över att Justin verkligen hade gått vidare. Jag kände att jag började gråta hysterkiskt och satte mig ner på golvet och mumlade:
-Dear God...

---

Sorry för dålig uppdatering!
KOMMENTERA!<3
Ja och nu börjar jag skriva i "nutid". Eller ja... Liksom ett halvår senare. You get it, I hope :P

Kram Madde