When Nothing Goes Right, Intro + Kapitel 1, Flashback.
(Börjar på en ny berättelse nu, hoppas ni gillar den!)
"-Jag trodde jag betydde nåt för dig, sa jag. Jag knuffade undan Justin och sprang upp till hans hus. När jag kom in låste jag dörren och brast i gråt.
Jo, han hade åkt till Atlanta för att bli känd, men vi lovade att aldrig svika varandra. Men det är just vad han har gjort..."
Amber gick i samma skola som Justin Bieber, tonårsidolen, före han blev kändis. De var ihop och älskade varandra. När Justin skulle flytta till Atlanta lovade de att hålla kontakten. Väl i Atlanta träffar Justin Caitlin, och de börjar dejta. Justin glömmer Amber, som desperat försöker gå vidare. Men hur ska man gå vidare när killen man älskar glömmer bort en?
Läs berättelsen om Amber och Justin och hur svårt det kan vara att älska någon som älskar någon annan.
(när detta händer är de 15 år)
Hoppas ni gillar berättelsen!
Kapitel 1, Flashback.
Jag kysste Justin och tittade in i hans vackra bruna ögon. Justins min ändrades från glad till allvarlig.
-Amber... började han, men avbröt sig. Det syntes att han inte visste hur han skulle säga det han skulle säga.
-Ja, vad är det? frågade jag.
-Du vet att jag har försökt bli känd... började Justin om,
-Mm, du ahr postat videos på youtube, jag älskar att se på dem! sa jag och log.
-Nu är det så att Scooter har sett dem och han vill bli min manager, sa Justin.
-Men det är ju fantastiskt! sa jag. -Varför är du inte glad?
-Amber... Jag måste flytta... Till Atlanta... sa han. Jag förstod inget, eller snarare förstod jag mer än jag ville.
-Du kommer glömma mig, sa jag.
-ALDRIG! Jag glömmer dig aldrig, älskling, sa Justin och kysste mig. Jag kände hur en tår rann nerför min kind. Jag törkade envist bort den men fler tårar rann nerför min kind. Jag torkade bort dem och pressade fram ett leende, eller försökte i alla fall, det såg mera ut som en grimas.
-Jag ringer dig varje dag, jag lovar, jag glömmer dig aldrig, förstår du, älskling? sa Justin och torkade bort mina tårar, som envist fortsatte rinna ner för mina kinder. Jag suckade och tittade ner i marken.
Vi var i parken, där vi alltid brukar träffas om vi hade nåt speciellt att prata om. jag tittade på gungorna där vi ofta hade suttit och pratat om allt mellan himmel och jord. Vi hade ofta suttit där och diskuterat ämnet "död pappa" och "skilsmässa". Vi hade ofta träffats här och sedan hade vi pratat om allt möjligt. Vi hade ofta pratat om att Justins mamma och pappa inte bodde ihop mera. Vi hade också pratat om att min pappa dog i cancer och alltid då jag var ledsen kunde Justin säga nåt roligt och jag kunde inget annat än att skratta, han fick mig alltid att tänka på annat och han gjorde mig glad. Och nu skulle han flytta till Atlanta som låg 5 miljoner mil ifrån Stratford, Ontario. Okej, kanske inte så långt ifrån, men i alla fall. Killen jag älskar ska flytta ifrån mig.
Mina tankar skenade iväg med mig. jag skakade på huvudet för att sluta tänka.
-När... När åker du? frågade jag.
-I morgon på morgnonen... svarade Justin och suckade.
-VA?! Har du vetat om det här länge? frågade jag.
-Det blev klart för en vecka sen, svarade han.
-Men du har inte sagt nåt före nu? frågade jag och lät anklagande.
-Jag är ledsen, jag ville helt enkelt ha det så kul med dig så länge som möjligt utan att du skulle behöva vara ledsen, sa han.
-Vem alla vet? undrade jag.
-Chaz och Ryan... svarade han dröjande.
-Så det var viktigare att berätta för dina bästisar är för din flickvän?! frågade jag argt och betonade ordet "flickvän".
-Nej, absolut inte! Du betyder hela världen för mig, men jag visste bara inte hur jag skulle berätta det! Snälla var inte arg! hevdade Justin bedjande. Jag suckade och Justin tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig mjukt.
-Jag älskar dig, sa han. Jag började gråta.
-Jag älskar dig också, och jag kommer sakna dig, sa jag mellan snyftningarna. Justin kramade om mig hårt. Jag började storgråta och gråt så mycket så jag knappt kunde andas mellan mina snyftningar. Justin kramade mig och verkade aldrig vilja släppa taget. Jag hörde hur en bil tutade och Justin släppte motvillingt taget om mig.
-Jag måste åka hem, men vi rings vare dag och jag kommer och hälsar på så for jag kan! sa han. Vi kysstes en sista gång och så sa Justin:
-Hejdå beautiful, I love you.
-Hejdå... I love you too... sa jag. Justin gick till bilen och vinkade åt mig. Jag vinkade tillbaka och såg på bilen när den åkte iväg. Då brast jag i gråt. JAg föll ner på marken och grät. Justin, tänkte jag.
Jag skakade på huvudet och försökte koncentrera mig på matten. Än en gång hade jag haft en flashback om den där dagen. Jag tittade ner i mettte boken och försökte koncentrera mig. X·Y:4=10, hur har någon tänkt att jag ska räkna ut det? Jag räckte upp handen och vår mattelärare karl kom till mig.
-Och vilken uppgift är du på då? frågade han.
-1.d, svarade jag. Karl tittde på mig.
-Det har gått mer en halva timmen och du har bara räknat 3 uppgifter, sa Karl och suckade.
-Förlåt, men jag är bara så... trött, sa jag.
-Du är så okoncentrerad, har det något med Mr. Bieber att göra? frågade han. Jag tittade ner i bänken och rodnade. Karl skrattade lite och klappade mig på axeln.
-Försök att räkna lite matte nu, sa han. Han gick iväg och hjälpte någon annan. jag suckade och försökte räkna, men det gick inte. Nu hade det gått 3 dagar sen ajg senast träffade Justin och det kändes som om jag skulle dö. Visserligen hade vi ringt varandra ett antal gånger men jag saknade honom så otroligt mycket. Mamma föreslog att jag skulle tänka att Justin var på semester men det fungerade inte.
Plötsligt ringde det ut och jag plockade snabbt ihop mina saker. Jag gick ut ur klassen och mot skåpen. Jag tog mina saker ut skåpet och så började jag gå mot utgången. När jag skulle gå ut ur skolan stoppade Jessica vägen för mig. Hon hade med sig Ashley och Sara, hennes trogna kompisar.
-Hej älskling, sa Jessica och fejklog. Jag log mot henne och sa:
-Hej biatch.
-Hur mår Justin då? frågade Jessica.
-Han mår hur bra som helst så länge han slipper se dig, sa jag.
-Du menar så länge han slipper se dig, sa hon. Då kom Chaz och Ryan.
-Hej biatch, sa de åt Jessica.
-Hej losers, sa Jessica. -Amber, se till att hälsa Justin från mig.
-Pft, visst, jag hälsar från bitchen så vet han vem jag menar, för han vet nog inte vem Jessica är, sa jag. Jessica tog ett steg mot mig och såg argt på mig.
-Hördu, passa dig så du inte säger nåt du kommer få ångra, sa hon.
-Hörru biatch, face the fact att Justin valde Amber istället för dig, sa Ryan och knuffade undan Jessica. Jag, Chaz och Ryan gick ut.
-Tack, och hejdå, sa jag och började gå hemmåt...
HOPPAS NI GILLAR DET!
KOMMENTERA MYCKET NU!
Kram Madde
"-Jag trodde jag betydde nåt för dig, sa jag. Jag knuffade undan Justin och sprang upp till hans hus. När jag kom in låste jag dörren och brast i gråt.
Jo, han hade åkt till Atlanta för att bli känd, men vi lovade att aldrig svika varandra. Men det är just vad han har gjort..."
Amber gick i samma skola som Justin Bieber, tonårsidolen, före han blev kändis. De var ihop och älskade varandra. När Justin skulle flytta till Atlanta lovade de att hålla kontakten. Väl i Atlanta träffar Justin Caitlin, och de börjar dejta. Justin glömmer Amber, som desperat försöker gå vidare. Men hur ska man gå vidare när killen man älskar glömmer bort en?
Läs berättelsen om Amber och Justin och hur svårt det kan vara att älska någon som älskar någon annan.
(när detta händer är de 15 år)
Hoppas ni gillar berättelsen!
Kapitel 1, Flashback.
Jag kysste Justin och tittade in i hans vackra bruna ögon. Justins min ändrades från glad till allvarlig.
-Amber... började han, men avbröt sig. Det syntes att han inte visste hur han skulle säga det han skulle säga.
-Ja, vad är det? frågade jag.
-Du vet att jag har försökt bli känd... började Justin om,
-Mm, du ahr postat videos på youtube, jag älskar att se på dem! sa jag och log.
-Nu är det så att Scooter har sett dem och han vill bli min manager, sa Justin.
-Men det är ju fantastiskt! sa jag. -Varför är du inte glad?
-Amber... Jag måste flytta... Till Atlanta... sa han. Jag förstod inget, eller snarare förstod jag mer än jag ville.
-Du kommer glömma mig, sa jag.
-ALDRIG! Jag glömmer dig aldrig, älskling, sa Justin och kysste mig. Jag kände hur en tår rann nerför min kind. Jag törkade envist bort den men fler tårar rann nerför min kind. Jag torkade bort dem och pressade fram ett leende, eller försökte i alla fall, det såg mera ut som en grimas.
-Jag ringer dig varje dag, jag lovar, jag glömmer dig aldrig, förstår du, älskling? sa Justin och torkade bort mina tårar, som envist fortsatte rinna ner för mina kinder. Jag suckade och tittade ner i marken.
Vi var i parken, där vi alltid brukar träffas om vi hade nåt speciellt att prata om. jag tittade på gungorna där vi ofta hade suttit och pratat om allt mellan himmel och jord. Vi hade ofta suttit där och diskuterat ämnet "död pappa" och "skilsmässa". Vi hade ofta träffats här och sedan hade vi pratat om allt möjligt. Vi hade ofta pratat om att Justins mamma och pappa inte bodde ihop mera. Vi hade också pratat om att min pappa dog i cancer och alltid då jag var ledsen kunde Justin säga nåt roligt och jag kunde inget annat än att skratta, han fick mig alltid att tänka på annat och han gjorde mig glad. Och nu skulle han flytta till Atlanta som låg 5 miljoner mil ifrån Stratford, Ontario. Okej, kanske inte så långt ifrån, men i alla fall. Killen jag älskar ska flytta ifrån mig.
Mina tankar skenade iväg med mig. jag skakade på huvudet för att sluta tänka.
-När... När åker du? frågade jag.
-I morgon på morgnonen... svarade Justin och suckade.
-VA?! Har du vetat om det här länge? frågade jag.
-Det blev klart för en vecka sen, svarade han.
-Men du har inte sagt nåt före nu? frågade jag och lät anklagande.
-Jag är ledsen, jag ville helt enkelt ha det så kul med dig så länge som möjligt utan att du skulle behöva vara ledsen, sa han.
-Vem alla vet? undrade jag.
-Chaz och Ryan... svarade han dröjande.
-Så det var viktigare att berätta för dina bästisar är för din flickvän?! frågade jag argt och betonade ordet "flickvän".
-Nej, absolut inte! Du betyder hela världen för mig, men jag visste bara inte hur jag skulle berätta det! Snälla var inte arg! hevdade Justin bedjande. Jag suckade och Justin tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig mjukt.
-Jag älskar dig, sa han. Jag började gråta.
-Jag älskar dig också, och jag kommer sakna dig, sa jag mellan snyftningarna. Justin kramade om mig hårt. Jag började storgråta och gråt så mycket så jag knappt kunde andas mellan mina snyftningar. Justin kramade mig och verkade aldrig vilja släppa taget. Jag hörde hur en bil tutade och Justin släppte motvillingt taget om mig.
-Jag måste åka hem, men vi rings vare dag och jag kommer och hälsar på så for jag kan! sa han. Vi kysstes en sista gång och så sa Justin:
-Hejdå beautiful, I love you.
-Hejdå... I love you too... sa jag. Justin gick till bilen och vinkade åt mig. Jag vinkade tillbaka och såg på bilen när den åkte iväg. Då brast jag i gråt. JAg föll ner på marken och grät. Justin, tänkte jag.
Jag skakade på huvudet och försökte koncentrera mig på matten. Än en gång hade jag haft en flashback om den där dagen. Jag tittade ner i mettte boken och försökte koncentrera mig. X·Y:4=10, hur har någon tänkt att jag ska räkna ut det? Jag räckte upp handen och vår mattelärare karl kom till mig.
-Och vilken uppgift är du på då? frågade han.
-1.d, svarade jag. Karl tittde på mig.
-Det har gått mer en halva timmen och du har bara räknat 3 uppgifter, sa Karl och suckade.
-Förlåt, men jag är bara så... trött, sa jag.
-Du är så okoncentrerad, har det något med Mr. Bieber att göra? frågade han. Jag tittade ner i bänken och rodnade. Karl skrattade lite och klappade mig på axeln.
-Försök att räkna lite matte nu, sa han. Han gick iväg och hjälpte någon annan. jag suckade och försökte räkna, men det gick inte. Nu hade det gått 3 dagar sen ajg senast träffade Justin och det kändes som om jag skulle dö. Visserligen hade vi ringt varandra ett antal gånger men jag saknade honom så otroligt mycket. Mamma föreslog att jag skulle tänka att Justin var på semester men det fungerade inte.
Plötsligt ringde det ut och jag plockade snabbt ihop mina saker. Jag gick ut ur klassen och mot skåpen. Jag tog mina saker ut skåpet och så började jag gå mot utgången. När jag skulle gå ut ur skolan stoppade Jessica vägen för mig. Hon hade med sig Ashley och Sara, hennes trogna kompisar.
-Hej älskling, sa Jessica och fejklog. Jag log mot henne och sa:
-Hej biatch.
-Hur mår Justin då? frågade Jessica.
-Han mår hur bra som helst så länge han slipper se dig, sa jag.
-Du menar så länge han slipper se dig, sa hon. Då kom Chaz och Ryan.
-Hej biatch, sa de åt Jessica.
-Hej losers, sa Jessica. -Amber, se till att hälsa Justin från mig.
-Pft, visst, jag hälsar från bitchen så vet han vem jag menar, för han vet nog inte vem Jessica är, sa jag. Jessica tog ett steg mot mig och såg argt på mig.
-Hördu, passa dig så du inte säger nåt du kommer få ångra, sa hon.
-Hörru biatch, face the fact att Justin valde Amber istället för dig, sa Ryan och knuffade undan Jessica. Jag, Chaz och Ryan gick ut.
-Tack, och hejdå, sa jag och började gå hemmåt...
HOPPAS NI GILLAR DET!
KOMMENTERA MYCKET NU!
Kram Madde
Kommentarer
Postat av: Gabbi
äntligen är du igång igen och jag tror att denna novellen kommer bli awezome. Men SNÄLLA försök ha en bra uppdatering den här gången?
Postat av: Julia
Grymt! Jättebra början, men lite synd att du började på en ny och inte fortsatte på den andra :/
Postat av: nikki
Sjukt bra!
Postat av: Johanna
mer mer :)
Trackback
