Forever And Always

-Hur mår hon? frågade Sammie direkt.
-Hon mår bra, bara att hon är så jäkla hes ännu, svarade jag och satte mig ner vid deras bord. Vi pratade mycket och så gick vi tillbaka till Lovisas rum. Katarina gick till sitt eget rum för hon behövde vila. Jag gick in i Lovisas rum och jag såg att hon sov. Jag satte mig ner brevid sängen och kysste hennes panna. Sedan tog jag hennes hand och tänkte "Tänk, Lovisa lever!<3 Så jäkla glad"...

Lovisas perspektiv:

Jag vaknade av att Justin kysste mig på pannan. Jag log mot honom och viskade hest:
-Vad är klockan?
-Snart 8, svarade han. Han kysste mig på läpparna och så sa han:
-Hur mår du?
-Ganska bra, men jag ahr ont i lungorna när jag pratar, eftersom att han sköt mig i lungorna... svarade jag.
-Aww, älskling, jag har saknat dig så jäkla mycket, svarade han och kramade mig lite lätt. Jag älskar dig.
-Älskar dig också, sa jag och blundade lite, för jag var så trött. Jag tror jag ska fortsätta sova, eftersom jag är så trött.
-Ok, svarade Justin. Sedan började han sjunga lite sakta 'Favorite girl' och det var vad jag hörde när jag somnade.

Sammies perspektiv:

Justin var inne hos Lovisa ensam och jag satt där utanför, ensam. Dom andra var nån annanstans, vet inte var. Jag satt där och tänkte och så plötligt kom Justin ut. Han satte sig ner brevid mig och så sa han:
-Hon somnade, hon är så jävla trött, men vilket mirakel att hon är vaken.
Jag nickade och suckade lite. När ska jag få tid att prata med henne själv?...
-Men när hon vaknar får du nog tid att prata med henne själv, sa Justin, som om han läste mina tankar. Jag skrattade lite och frågade:
-Läser du mina tankar?
-Nah, inte direkt, men jag är bara så pass bra, svarade han och skrattade. Vi satt där och pratade och så plötligt kollade vi varandra i ögonen för första gången, före hade vi bara kollat snabbt på varandra. Och jag måste medge att han har underbara ögon...
Jag tänkte inte alls, utan bara gjorde det... Jag kysste honom...

Justins perspektiv:

Sammie kysste mig... Asså... Jag kysste tillbaka men sedan puttade jag bort henne.
-Jag är lessen, men jag älskar Lovisa, och hon är din bästis, sa jag. Hon nickade och sa:
-Jag vet inte vad som flög i mig, jag är så lessen, kommer inte göra det igen, men vi är fortfarande vänner, va?
-Mm, svarade jag och kramade henne. Sedan steg vi upp och gick in i Lovisas rum. Hon sov fortfarande. Vi satte oss ner brevid sängen och jag suckade.
-Undrar när hon får komma ut från sjukhuset igen?... tänkte jag högt för mig själv.
-Hm... Vad vet jag... sa Sammie. Hon suckade och kollade på Lovisa, nästan som om hon var orolig. Då kom en läkare in i rummet.
-Jaha, sitter ni här uppe? frågade hon och satte sig ner brevid oss.
-Mm... När får hon komma hem? frågade jag.
-Så fort vi är säkra på att hon är på bättringsvägen, och så att hon nog kan gå, svarade läkaren.
-När blir det då? frågade Sammie oroligt.
-Om hon har tur så redan imorgon, svarade läkaren och skrattade lite. Jag och Sammie nickade.
-Har ni några andra frågor? frågade läkaren.
-Uhm... Hur allvarligt skadad är hon egentligen? frågade Sammie.
-Jadu, vi fick ju operera hennes lunga, så hon kan ha lite svårt att andas i en lång stund framöver, och hon har ju inte gått på 2 hela veckor så hennes ben kan vara väldigt styva, men imorgon ska hon upp och gå, svarade läkaren. Men ni borde nog sova nu, klockan är 10.
Vi nickade och jag la mig ner i sängen brevid Lovisa. Sammie sa 'Hejdå' och åkte till hotellet där hon bodde. Jag låg och kollade på Lovisa, tjejen jag älskar. Tjejen jag vill kyssa, visst?...
Varför kysste Sammie mig? Och varför kysste jag tillbaka? Men... Hon är ju faktist väldigt söt... Och trevlig... Nä sluta nu Justin! Du ÄLSKAR Lovisa!! Du har lovat henne att aldrig släppa taget om henne... Alla dom tankarna var i mitt huvud när jag somnade...

Nästa morgon

Lovisas perspektiv:

När jag vaknade på morgonen kände jag mig bättre än vad jag hade känt mig igår. Jag satte mig försiktigt upp och viskade lite högt till Justin:
-Justin, vakna.
Han vände sig om mot mig och log.
-Jaha, så du har tänkt gå upp och gå lite nu? frågade han.
-Japp, kommer du med? frågade jag. Han nickade och satte sig upp i sängen, sedan gick han och bytte om. Jag steg upp och gick lite. Mina ben var så jävligt sjuka. Jag bet mig i läppen för att inte skrika, så ont gorjde det när jag gick. Jag gick fram till dörren och tillbaka till sängen, och där satte jag mig ner igen. Justin kom tillbaka efter en stund och sa:
-Ska vi gå nu då?
Jag nickade och steg upp.
-Ouch, faan... sa jag lite tyst. Justin var direkt vid min sida och frågade:
-Gör det ont?
-Mm... Men jag måste ju lära mig gå nångång... svarade jag. Vi gick ut ur rummet och omkring i sjukhuset lite. Många sjuksköterskor och läkare var glada över att se mig på fötter och de log mot oss när vi gick om dem. Vi gick ner till caféterian och köpte lite frukost. Sedan åt vi och så såg vi att Pattie, Sammie och Kenny kom gåendes mot vårt bord. Dom sken upp när dom såg att det var jag som satt där brevid Justin. Sammie sprang över till mig och kramade mig.
-Du är ÄNTLIGEN uppe på fötter igen! sa hon medans hon kramade mig. Sedan kom Pattie fram till mig och kramade mig också. Och Kenny och jag gjorde 'High five'. När vi hade ätit gick vi upp till mammas rum. När jag såg henne ville jag bara rusa fram till henne och överfalla henne, men det gick ju inte. Så jag gick sakta till henne och kramade henne.
-Du lever, älskling! viskade mamma i mitt öra. Vi kramades en lång stund och sedan sa mamma:
-Så, du är äntligen på fötter igen.
Hon kysste min panna och vi gick ner till mitt rum igen, för jag skulle undersökas. Läkaren undersökte mig och sa:
-Du har tur, du får åka hem idag, ta första bästa flyg hem till Atlanta!
-OMG! Tack! sa jag och kramade honom. Han skrattade och så sa han:
-Justin, du har verkligen hittat en söt tjej, om hon nångång blir singel, meddela mig ;).
Jag kollade på honom och sa:
-PFFT! Haha, bra skämt, seriöst, hur gammal är du? 50?
Alla skrattade och sedan gick läkaren ut.
-Jag får åka hem idag! sa jag och ville bara hoppa av glädje.
-Jag går och fyller i alla papper, sa mamma och gick ut. Jag packade mina saker och så lämnade vi sjukhuset. Vi åkte till hotellet och packade alla våra saker och så åkte vi till flygplatsen. Där fick vi som tur ett plan hem.
-Äntligen så kommer vi hem! sa jag och log när vi hade satt oss i flygplanet...