Forever And Always

Sedan ledde han in mig i huset och sa:
-Lessen, girl, men jag måste vara hårdhänt, och lessen för det som kommer hända nu.
Jag kollade på honom som ett frågetecken och sedan vände jag mig om. Där stod en av männen med en pistol. Han skrattade lite och så sköt han. Jag kände hur jag blev allt svagare och föll ner till golvet...

Justins perspektiv:

När jag såg bilen åka iväg brast jag i gråt. Mamma kramade om mig och hon grät också. Kenny ringde poliserna och de kom till parken. De "intervjuade" mig och jag berättade allt. Sedan följde vi manicken som skulle visa var sändaren var. Vi åkte och när vi kom fram var vi vid ett hus. Där fanns ingen bil eller nåt. Vi gick till dörren men den var låst. Poliserna slog in dörren och vi gick in. Jag kollade ner på golvet och där låg Lovisa. Hon låg i en blodpöl såg det ut som, och hon var alldeles vit i ansiktet. Jag började springa till henne men Kenny tog tag i mig och ledde mig ut. Jag grät som en galning. Lovisa... Min Lovisa... Kommer kanske dö... På grund av mig...
Jag såg hur ambulansen kom och de lyfte in Lovisa i deras bil. Mamma kom till mig och sa:
-Åk med dem du, om du vill. Älskling... Hon kommer bli bra.
Jag satte mig i ambulansen och tog Lovisas hand.
-Jag älskar dig, viskade jag. När vi kom till sjukhuset tog de in Lovisa på operation direkt. Jag satte mig ner i väntrummet och efter en stund kom mamma och Kenny. Mamma kramade mig och sa att det skulle bli bra. Jag suckade och började gråta igen. Jag var verkligen så jävla sur på mig själv. Hur kunde jag utsätta Lovisa för det här?...
Efter 500 år (kändes de som) kom en läkare till oss och sa:
-Hon har blivit opererad nu, men det är inte säkert att hon överlever, för hon misste jätte mycket blod, tyvärr.
Det här var exakt som när Filip sköt mig. Men nu är det Lovisa som har blivit skjuten...
-Men ni kan gå in i hennes rum. Våning 5 rum 573.
Jag sprang det fortaste jag kunde till hissen coh åkte upp till våning 5. Sedan sprang jag till hennes rum och tog ett djupt andetag och så gick jag in.
Där låg hon. Hon andades via en andningsmask, hon hade dropp, och hon hade massa maskiner runt sig. Jag suckade och tog en stol och satte mig brevid sängen.
-Lovisa... viskade jag och suckade. Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder.
-Lovisa... Nu är det din tur att vara stark och överleva, nu är det min tur att berätta för dig vad jag känner... Jag trodde aldrig att det här skulle hända... Jag trodde inte att dom skulle skjuta dig... Jag är så jätte lessen och jag kommer aldrig förlåta mig själv om du dör, så snälla Lovisa, vakna... Jag älskar dig... sa jag i hopp om att hon skulle höra mig. Hon låg där helt stilla och såg så fridfull ut. Hon var så vacker, även när hon hade alla saker runt omkring sig. Jag grät. Det kändes som om allt var mitt fel. Kanske var det det också...
Jag satt där brevid henne i evigheter och nån kom in i rummet. Det var en läkare.
-Justin... Du kan sova här om du vill. Det börjar bli sent. Och Pattie och Kenny är ännu här utanför. Men vi ger inte upp. Hon kan överleva. Men chansen är tyvärr väldigt liten, sa läkaren. Jag suckade och så nickade jag.
-Mm... Jag sover här... Hur stor är chansen att hon dör? frågade jag.
-98%... Jag är lessen, svarade han. Jag kollade på honom som om han just hade sagt att jorden skulle gå under. Sedan brast jag i gråt.
-Snälla Lovisa, överlev, snälla, dö inte... För då har jag ingen anledning att leva mer... Jag älskar dig, viskade jag medans jag suckade. Läkaren gick ut ur rummet och han hade troligen berättat allt för mamma för hon kom in och kramade om mig.
-Justin... Hon vet att du älskar henne. Men ibland är det kanske inte meningen att hon alltid ska finnas där med dig... Men vi ber, älskling... sa hon och kysste min panna. Då började jag gråta ännu mer. Mamma suckade och jag kände hur en tår föll ner på min panna. Hon grät alltså också.
-Mamma... Tänk om hon dör? Jag älskar henne, och jag kommer inte klara av att leva utan henne... sa jag.
-Justin... Jag vet att du älskar henne... Men du får inte döda dig om hon dör... Hon skulle aldrig vilja att du skulle döda dig och ge upp din kariär för henne. Och om hon dör så kommer hon alltid finnas i ditt hjärta, vad som än händer... Men ibland måste du släppa taget om nån som du verkligen älskar... sa mamma. Jag förstod ju att hon hade rätt. Ibland måste man ge upp dom som man älskar. Men jag hoppades som fan att hon skulle överleva.
Vi drog in en säng som jag kunde sova i in i rummet och beddade. Sedan åkte mamma till hotellet och jag la mig ner i sängen. Men jag kunde inte somna. Jag låg och tänkte på Lovisa och jag satt och kollade på henne. Hon får inte dö, tänkte jag.
Hon såg så vacker ut när månskenet lyste på henne. Jag satt och tänkte på allt som har hänt mellan oss. Då märkte jag att hon hade på ringen som jag hade gett till henne. Jag steg upp och kysste henne på pannan sedan viskade jag:
-Jag kommer aldrig släppa taget...
Jag la mig ner i min säng igen. Och somnade efter lite omständigheter.

Nästa morgon
(Justins perspektiv)

Jag vaknade av att telefonen ringde. Det var Sammie.
-Hej, Sammie, svarade jag.
-Varför svarar Lovisa inte? frågade hon direkt.
-Jo det är så att hon har blivit skjuten... svarade jag och brast i gråt igen.
-WHAT?! skrek hon i telefonen. Jag berättade allt och hon bestämde sig för att komma till Bahamas. Sedan la vi på och jag gick ner till caféterian och åt lite frukost. Sedan gick jag upp igen till Lovisas rum. När jag kom in där så var det läkare och undersökte henne.
-Hur är det med henne? frågade jag.
-Hon andas fortfarande, till vår lättnad, svarade en läkare. Jag suckade och frågade:
-Men hon har inte ännu vaknat?
-Nä, tyvärr inte.
Jag satte mig ner på en stol brevid hennes säng och alla läkare gick ut ur rummet. Jag satt bara där och tänkte. Efter en stund kom mamma in i rummet. Hon kramade om mig och frågade:
-Hur är det med henne?
-Hon andas fortfarande men hon har inte vaknat upp, svarade jag.

Två veckor senare

Tiden gick men Lovisa vaknade inte. Nu hade Sammie kommit till Bahamas och hon var med mig hela tiden, nästan i alla fall. Just nu var jag och Sammie nere och fikade i caféterian. Va hade blivit nära vänner och hon led lika mycket som jag. Mamma hade åkt till Atlanta för att hämta lite saker nu, så Kenny var med oss. Jag hade inte tweetat på twitter eller uppdaterat min facebook sida på två veckor eftersom jag inte orkade just nu. Men det kändes som om jag svek mina fans.
När vi hade fikat gick vi upp till Lovisas rum. Där inne var några läkare.
-Vi beklagar... Men det verkar som om Lovisa kommer aldrig vakna upp något mera... Hennes puls slår bara mindre och mindre och hennes hjärta har nästan slutat slå... sa en läkare. Jag kollade på dem och sprang fram till Lovisa.
-Snälla Lovisa! Jag älskar dig! Du måste vakna! Jag vet inte vad jag ska göra här utan dig! Snälla Lovisa! Vakna!! sa jag förtvivlat. Då började en av maskinerna pipa. Jag förstod exakt vad det betydde. Det betydde att nu slog hennes hjärta så lite så det knappt märktes.
Jag kollade på maskinen och så brast jag i gråt...

OMG!! SHIT!! Kommer Lovisa dö nu?! KOMENTERA!!

Kram Madde

Ps. Jag vill be om ursäkt till alla ni som komenterade att ni inte skulle kunna sova om ni inte fick en till del xD. Lessen om ni inte kunde sova xD.
Tack för att ni komenterar<3 Jag blir så glad då jag läser komentarerna :) <3 :D