Forever And Always

Jag hörde något prassla i buskarna och vände mej om. Ingen där. Äh, jag inbillade mej väl bara, tänkte jag och fortsatte gå. Då hörde jag steg. Jag vände mej om igen och krockade med någon. Personen tog i mej och lag en trasa för munnen min och ögonen. Shit, HJÄLP!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad fan händer?! tänkte jag och sparkade vilt och försökte komma låss från denna personens gräpp. Det var en kille, det var jag helt säker på, eftersom att en tjej inte skulle kunna vara sådär stark. Killen tog bort trasan för ögonen så jag såg, han tog också bort trasan för munnen. Jag såg inte var jag var, men jag var i alla fall i något rum, frågan var bara var. Jag kollade runt och såg Filip. SHIT! Inte Filip, vem som hälst annan, men inte Filip! Jag visste exakt vad som skulle hända. Frågan var bara hur ont jag kommer ha efter denna gång.
-Hahahaha, hur mår du då, älskling? sa Filip och log elakt.
-Varför gör du det här? Är du hjärnstörd eller nått?! frågade jag.
-Hahahahaha, vill du veta varför? frågade han. Det är för att... Jag älskar dej.
-Jo tjena, sa jag. Jamen, såklart älskar du mej, det är ju helt vanligt med nutidens killar att de gör så som du gör när de älskar nån.
-Håll käften, sa Filip och kom fram till mej.
-Jävla idiot, tror du att jag ska hålla käften?! frågade jag, jag lät inte rädd, men sanningen är att jag var jätte rädd, jag visste exakt vad han skulle göra, men jag började bli trött på honom. Han gjorde det här 500 gånger i månaden och jag vet inte vad jag ska göra.
Filip slog till mej i magen.
-OOOOUUUCH!! skrev jag.
-Så, är du redo för lite roligt? frågade Filip och slog mej i magen igen. Denna gång gjorde det så ont så jag kunde inte skrika, och inte kunde jag heller hålla om magen, för Filip hade bundit fast mina händer. Jag började gråta. Filip slog mej på huvudet och kysste mej. Men konstigt nog så gick han sen iväg. Va?! Har vi inte kommit till den pointen då han börjar kyssa mej så mycket så jag tappar andan och då han slår mej i magen en sista gång före han börjar... med det värsta?? Jag såg honom gå iväg och stängde dörren. FAN?! Hur ska jag komma ut härifrån?? och undrar om Justin märkte att jag lämnade en lapp med mitt telefon-nummer på i bilen. Hoppas han hittar det och ringer till mej nån dag. Jag försökte få bort händerna från sängkanterna där Filip hade bundit fast dem. Det tog en stund med det gick. Jag step upp och tog fram min telefon. Great, 5 missade samtal. Ett var från min bästis Sofia och resten var från okänt nummer, antagligen Justin. Jag ringde upp okänt nummer. Efter att bara 2 signaler hade gått fram svarade någon.
-Hallå Lovisa, sa en känd röst, det var Justin.
-Hej Justin, förlåt att jag inte svarade, jag var... Upptagen, sa jag och började gå ut ur rummet.
-Nä, det är lugnt, vad gjorde du? frågade han.
-Jag... var... öh, påväg hem och hade telefonen på ljudlös, dumma mej, sa jag och fakeskrattade lite.
-Är du säker? frågade han.
-Joo... Helt säker, svarade jag.
-Okej, sa Justin.
-Men vad ville du, du ringde ju ändå 4 gånger så det är väl ändå något viktigt, sa jag medan jag började söka efter en skylt som skulle kunna säga var jag var. Men nä, jag hittade ingen skylt.
-Faan, viskade jag tyst.
-Vad? frågade Justin.
-Nä, inget, kom bara på att jag... öh, missade mitt favoritprogram på TV, svarade jag.
-Okeeeej... Jag undrar om du vill träffa mej imorgon? sa Justin.
-Ja, det går väl säkert, sa jag och log. Men jag måste nog sluta nu. Hejdå.
-Hejdå Lovisa, jag ringer dej imorgon, sa Justin.
-Ja, gör det, bye. Jag lag på och fortsatte söka efter en skylt, men jag hittade fortfarande ingen skylt, så jag började bara gå ner för en backe. Jag gick kanske i en halv timme före jag kom till en skylt, då såg jag att jag ännu hade 15 minuter att gå före jag skulle komma hem. Great... Jag gick och till sist kom jag hem. Jag gick in i huset och tände lamporna. Klockan var redan 23.00 så jag gick och borstade tänderna och sen gick jag och la mej, jag somnade direkt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tkr ni hittills? Det kom en sista kapitel för ikväll. KOMENTERA! Vad tror ni kmr hända? :)

Jag fortsatte sjunga och spela, då såg jag att killen vände sig om och började gå mot mitt håll. Han hade huvudet ner så jag såg inte vem det var. När han och gubben som såg ut som Kenny kom fram till mej såg jag att det var Kenny. Jag tittade på killen bredvid honom och såg att han lyfte upp huvudet och tog bort huvan, då såg jag vem det var...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var JUSTIN BIEBER! Vid det här laget stod ingen annan nära mej så det blev inte kaos.
-Hej, sa Justin och log.
-Hej. Öööh, vad gör du här? frågade jag och försökte låta så naturligt som möjligt, även om han var JUSTIN BIEBER, tonårs-sensationen!
-Inget speciellt, svarade Justin. Du själv? Du sjunger bra. Han log.
-Ööh, tack, ööh, spelar, försöker få in lite pengar, sa jag och log.
-Till något speciellt? frågade han.
-Faktist, jaa, sa jag. Jag försöker få pengar så jag kan gå på din konsert. Mamma har inte råd att betala.
-Aha, men här har du, sa han och gav mej konsert biljetter.
-Ojsan... sa jag. Tack så jääääätteee mycket. Wow. Thanks.
-Ingen orsak, du förtjänar det, så bra som du sjunger och spelar, sa han.
-haha, tack, sa jag och jag log nog som en galning vid det här laget, men jag brydde mej inte.
-Såå, vad gör din pappa då? frågade Justin och såg intresserad ut.
-Ööh, alltså... Han lämnade mej och mamma när jag var 7 år, sa jag.
-Ojsan, förlåt, sa Justin.
-Vadå, det är väl inte ditt fel heller? sa jag och skrattade.
-Haha, nä, det är det inte, beautiful, sa han och skrattade. BEAUTIFUL?! Han kallade mej beautiful! MEJ! Jag rodnade nog vid det här laget, så som jag är, men jag tror väl att han är van att tjejer rodnar framför honom hela tiden.
-Men, nu behöver jag ju inte vara här och spela mera, när jag har biljetter, sa jag och började samla ihop pengarna jag fått och lag gitarren i mitt gitarrfodral.
-Nä, men du kan tjäna mycket på det, sa Justin.
-Haha, kanske det, så som du gjorde också, då va? sa jag och flinade.
-Ja, exakt, sa han.
-Men hejdå, tack för biljetterna, sa jag och kramade honom.
-Ingen orsak, syns på konserten, hoppas jag, sa han och kramade tillbaka. Jag gick iväg och log som en galning. Men kom igen! Jag träffade just JUSTIN BIEBER! Wow, just, WOW. Det här var nog den bästa dagen i mitt liv, ever.

Justins perspektiv:

Wow, hon var ju snäll. Great, Justin, varför tog du inte hennes nummer?! Just great. Nu får jag bara hoppas att jag träffar henne på konserten. Och hon är ju så söt och speciell. Hon fick inte panik som många andra brukar få när jag pratar med dem.
-Justin, vi måste nog gå nu, sa Kenny.
-Ööh, okej, sa jag. Så plötsligt hörde jag ett skrik.
-OMG, DET ÄR JUSTIN BIEBER!!!!!!!!! skrek någon.
-Shit. Jag och Kenny började springa till min bil som inte var så långt ifrån. Vi hoppade in och körde iväg.
-Great... sa jag och fortsatte köra. Då började det sprutregna. Men det gjorde inget för vi satt ju i bilen. Då såg jag tjejen jag hade pratat med före, hon som spelade. Jag visste ju inte ens vad hon heter, dumma mej. Jag stannade och öppnade dörren.
-Hej, du där! skrek jag. Hon vände sig om.
-Ja, vad är det Justin? frågade hon.
-Ööh, du kommer bli genomblöt om du ska gå hem i det här vädret, sa jag. Hoppa in.
-Nä, men det är okej, jag kan gå, sa hon.
-Nä, men seriöst, du kommer bli sjuk, sa jag.
-Okej, sa hon och hoppade in.
-Jag fick aldrig veta vad du heter, sa jag.
-Oh, jag heter Lovisa, sa hon.
-Okej, jag heter Justin, men jag tror du visste det redan, sa jag.
-Nä, alltså det hade jag ingen aning om, sa hon och skrattade. Hon har ett gulligt skratt... Nä, vad tänker du, Justin?! Du kan ju inte bara börja gilla henne sådär, du känner henne knappt.
-Justin? sa Lovisa.
-Öh, va? frågade jag.
-du vet ju inte var jag bor, sa hon.
-Ja, just precis, var bor du? frågade jag.
-Vet du där var allt är lite fattigare? frågade hon med en liten orolig blick på mej.
-Ja, du bor där, sa jag.
-Ja, kör dit så kan jag gå där i från hem, sa hon och log.

Lovisas perspektiv:

-Tack, Justin, sa jag och hoppade ut ur bilen.
-Ingen orsak, sa han och log. Hejdå, syns på konserten, hoppas jag, beautiful.
Jag började gå sista biten till mitt hus.Ägentligen var det längst bort på hela denna gata, men jag ville inte att Justin skulle se hur fattigt jag och min mamma hade det. Anyways, han hade kallat mej beautiful. Jag var bara så himla glad. Men han flirtar väl med alla hans fans, eller? Det är säkert så, jag är väl inte någon speciell, heller. Men han är bara så underbar. Ja, jag vet att jag inte kan bli kär i honom bara sådär, jag känner ju inte ens honom, men jag har ju Bieber fever, så jag är ju 'kändis kär'. Och vad menade han med "Syns på konserten, hoppas jag"? Jag kommer väl få reda på det snart. Jag hörde något prassla i buskarna och vände mej om. Ingen där. Äh, jag inbillade mej väl bara, tänkte jag och fortsatte gå. Då hörde jag steg. Jag vände mej om igen och krockade med någon. Personen tog i mej och lag en trasa för munnen min och ögonen. Shit, HJÄLP!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tkr ni? KOMENTERA! Vad tror ni kommer hända? :)
PS.Kan någon göra en design till mej? Gratis? Skulle behöva en design, och vet inte hur man gör. Mejla mej om du kan göra en design till mej: [email protected] (det är inte msn-adress) eller komentera. Ha det bra!<3 :)
Kram Madde