Forever And Always

-Vad gör du då?! sa jag argt. Han tog ännu ett steg närmare mig och kysste mig...

---

Jag blev så otroligt förvånad. Där stod jag och kysste någon som hade en flickvän, samtidigt som jag hade en pojkvän. Mina tankar åkte runt men jag märkte att jag kysste tillbaka. Jag vet inte hur länge vi stod där och kysstes men plötsligt hörde jag Selenas upprörda röst.

-Justin, vad gör du?!

Vi knuffade fort bort varandra och jag vände mig mot Selena. Där stod Emma, Julia och Lucas också. Jag bet mig i läppen och förstod att vi båda var riktigt illa ute. Jag sneglade på Justin för att se vad han tänkte göra. Lucas kom fram till mig och tittade på mig.

-Vill du förklara nåt? frågade han och höjde ett ögonbryn. Jag suckade och visste inte vad jag skulle göra. Selena stirrade på Justin.

-Jag drar nu, hejdå, sa hon och började gå nerför trapporna. Justin suckade och följde efter. Jag tittade på Lucas och sa:

-Uhm... Det är typ slut mellan oss nu eller?

-Jo det kan du va säker på, hejdå, sa han och gick nerför trapporna.

-Jaha...? sa Emma. Jag skakade på huvudet. Detta var för mycket.

Jag gick efter Selena ut och stoppade henne.

-Varför kysste du henne? frågade Selena. Jag suckade.

-För att... Jag kinda... Jag vet inte... svarade jag. Selena tittade på mig.

-Men det är i alla fall slut mellan oss... Om vi ens nån gång hade nåt, sa hon. -Kan du köra hem mig?

-Mm... Vi satte oss i bilen och jag körde hem henne.

-Hejdå Justin, sa hon och log lite halft. -Lycka till med Lovisa, hon verkar vara en trevlig tjej även fast jag tycker om dig riktigt mycket, sa hon. Jag log lite mot henne.

-Hon är, hejdå, sa jag. Hon stängde dörren och jag körde tillbaka till Lovisas hus. Jag öppnade dörren och gick in. De andra satt i köket och åt. De verkade prata minnen. Jag satte mig ner och tog åt mig av maten. Mamma vände sig mot mig.

-Var har du varit då? frågade hon.

-Uhm jag körde hem Selena, svarade jag undvikande. Mamma nickade.

-Okej, sa hon. Hon släppte det och vände sig om mot Lovisa.

-Hur mår du nu då? Ett år efter... Allt med Sammie? frågade hon och log lite.

-Jo... Jag mår väl... Bra. Liksom jag vet att hon alltid kommer vara här även fast jag kanske inte... ser henne, svarade hon. Mamma nickade.

-Bra sagt, sa hon. Vi alla pratade på så normalt som möjligt och när vi hade ätit tänkte jag att jag måste prata med Lovisa. Jag frågade henne om vi kunde prata och hon svarade "visst." så vi gick upp till hennes rum och satte oss ner på sängen. Jag visste inte var jag skulle börja eller vad jag skulle säga. Jag tog ett djupt andetag och hoppades att nåt vettigt skulle komma ur min mun.

-Förlåt... hörde jag mig själv säga. Okej... Aaah, nu förstår jag hur min hjärna tänker, jag ska be om ursäkt och säga åt henne att jag älskar henne... Eller?

-Uhm... sa Lovisa och väntade på att jag skulle fortsätta.

-Uh... Alltså... För ett halv år sen när vi grälade och gjorde slut osv, jag var dum, otroligt dum, idiotisk, och jag betedde mig som en idiot. Alltså... Liksom... Jag har ingen förklaring till varför jag började tycka om Selena... Men liksom sanning är den att typ... Alltså... Jag typ... Du vet... Uhm... Hade typ... sex med henne... Och jag tänkte att om jag berättar det för dig kommer jag såra dig så mycket och du kommer säkert lämna mig, så jag tänkte att det kanske är lättare om jag gör slut och låtsas att jag tycker om Selena... Och sen kom ju hennes manager med den fantastiska idéen att vi skulle börja dejta så då fanns det ju inte så mycket att göra... sa jag. Lovisa stirrade på mig. Sedan var det som om H******* bröt ut.

-OCH DU TROR ATT DET SÅRADE MINDRE DÅ?! VI SKULLE JU FAN GIFTA OSS! JAG ÄLSKADE JU DIG! OCH SÅ KOMMER DU OCH SÄGER ATT DU TYCKER OM SELENA. VARFÖR BERÄTTADE DU INTE BARA?! VI SKULLE KUNNAT REDA UPP DET. HERREGUD! ropade hon.

-Jo men alltså sen kom ju Selenas manager med idéen att vi skulle börja dejta så vi skulle få mera publicitet... mumlade jag men hörde själv hur dum jag lät.

-OCH DET SKULLE DU JU HA KUNNAT SAGT NEJ TILL, HERREGUD JUSTIN. JAG FATTAR INTE VAD SOM GICK OMKRING I DIN HJÄRNA DEN DAGEN, MEN DET ÄR I ALLA FALL FÖRSENT ATT GÖRA NÅT ÅT DET NU! ropade Lovisa. Jag suckade och försökte på nåt sätt få Lovisa att lugna ner sig. Vid det här laget stod hon. Jag steg upp och tittade på henne en lång stund.

-Förlåt... Jag kan verkligen inte säga hur ledsen jag är. Jag är en idiot och jag förstår om du hatar mig nu. Jag vet att du kan typ inte förlåta mig mer. Men jag ville att du skulle veta hur det låg till, sa jag och tittade på henne.

-JUSTIN, Jag väntade, varje jävla dag på att du skulle ändra dig och komma tillbaks till mig, jag hanterade paparazzis som frågade tusen frågor så fort jag stack näsan utanför dörren, jag fick se dig på alla tidningar, med Selena, fattar du hur ont det gjorde? Jag älskade dig. Jag gjorde det verkligen, och det kändes som hela min värld gick sönder när vi gjorde slut. Jag grät i herregud en månad typ. Justin, jag älskar dig, men nu är det försent. Det sista mumlade hon. Det brast för henne. Hon började gråta. Hon stod där och grät och grät och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tog försiktigt ett steg fram till henne men hon gjorde inget. Då tog jag ytterligare ett steg framåt och höll om henne medans hon grät. När hon hade lugnat ner sig viskade jag:

-Det är fortfarande inte försent.

Lovisa knuffade bort mig.

-Jo det är det, du sårade mig så otroligt mycket, jag kan inte hantera att nåt sånt händer igen. Du har föralltid en plats i mitt hjärta, men det är försent, sa hon. Jag kände hur jag själv fick tårar i ögonen. Jag ville springa fram till henne och säga att jag älskar henne. Jag ville krama henne och kyssa henne och att allt skulle vara som för ett halv år sen. Men jag gjorde det inte. Jag tittade på Lovisa en lång stund och såg på hennes ansiktsuttryck att det var för sent. Jag suckade, tittade på Lovisa och sedan gick jag ut ur hennes rum. Jag vände mig om och tittade på henne och hon stod där och stirrade ut genom fönstret, utan att röra sig. Jag kände hur en tår rann nerför min kind när jag gick nerför trappan. Jag tittade snabbt in i vardagsrummet där mamma och Katarina satt. Emma och Julia hade åkt hem.

-Mamma, jag åker hem, sa jag och gick ut ur huset. Jag satte mig i min bil och körde hem. Detta var nog sista gången jag körde hem från Lovisa...

---

Man blir ju nästan lite tårögd här va? :'( 5 kommentarer och ni får ett kapitel imorgon :D KOMMENTERA!<3