Forever And Always

Glittrande vattendroppar slingrade sig ner för Alex rygg då han steg upp. Han hade tydligen tagit bort sin tröja medans vi simmade.

Plötsligt hörde jag att jag fått ett meddelande, Justin, stod det.

”Loved you once, love you still, always have, always will”

---

-Å nej! utbraste jag då jag hade läst meddelandet.

-Amanda, vad är det? frågade Alex med en väldigt orolig röst, jag såg på hans ansikte att han verkligen brydde sig.

-Justin, han gör mig galen! sa jag den här gången med irritation i rösten.

-Well, bry dig inte om honom sweetie. Vet du vad klockan är? sa han sedan.

Han frågade mig inte något mer om Justin. Det är en av orsakerna varför jag gillar honom. Han bryr sig, men vet att det inte lönar sig att fråga något om Justin.

-Öö klockan är... några minuter före tio, hurså? svarade jag lite förvånat över frågan, han hade väl inte bråttom?

-Haha, jag undrade bara. Btw, du ser helt chokad ut, sa han och flinade retsamt.

Jag slog honom lätt på axeln och kände hur mina kinder började hetta.

Efter att vi hade torkat lite började vi gå mot Alex's bil. Det var tyst, men endå inte pinsamt tyst. Det var egentligen skönt tyst.

Plötsligt lyfte Alex upp min haka och kysste mig. Det var den bästa kyssen jag någonsin känt, om inte Justins räknas.

Alex's perspektiv:

Jag var tvungen att kyssa henne. Hon var så vacker då hon var våt. Ja, nästan vackrare än annars. Jag påpekade det och hon bara skrattade.

-Men du... är vi typ tillsammans nu.. eller något? Frågade hon lite blygt.

-Haha, ja, det är vi väll, sa jag och skrattade.

Vi satte oss in i bilen och jag började köra mot Amandas hus.

Då vi var framme kysste jag henne och hon fnittrade.

-Syns senare Romeo, sa hon.

Jag skrattade och började köra iväg. Då jag var ungefär en kilometer hemmifrån såg jag något röra sig i skogen och det såg ut som personen skulle behöva hjälp. Jag bestämde mig för att gå och kolla.

-Hallå, vad är det? ropade jag då jag gått ut bilen.

Plötsligt känner jag någon som tar tag i min hand. Jag får panik och automatiskt slår jag en rak höger på personen. Jag börjar springa mot bilen men någon fäller mig och jag svimmar..

... Då jag vaknar märker jag att jag fortfarande ligger på marken, och att personerna som fällt ner mig var ca. 40 meter längre bort.

Jag tog fram min telefon som otroligt nog var orörd. Jag knappade in ett meddelande.

”Amanda, hjälp mig, är vid någon skog en kilometer ifrån mitt hus”.

Nu får jag bara hoppas att hon hittar hit. Jag kände igen männen som slagit ner mig. De var några år äldre än mig, då började en flashback...

Jag satt i bussen påväg hem från skolan och hade just fått en ny telefon. Jag var 12 år.

Plötsligt kom några 16 åriga pojkar och tar min telefon. Jag fick den aldrig tillbaks.

Dehär killarna har alltid stulit saker, konstigt att de inte tog min telefon denhär gången.

Plötsligt kör en bil en liten bit in i skogen, och Amanda stiger upp ur den.

Killarna märkte det och började skratta.

-HAHA! Det här var det bästa Alex lyckades rädda sig med, ropade dom.

Amanda gick helt lugnt om killarna och fram till mig.

-Är du okej? frågade hon och hjälpte mig upp.

-Njo, jag har lite sjuk fot men typ, svarade jag.

Hon förde mig till min bil.

-Klarar du av att köra hem? frågade hon med en otroligt vänlig röst. Jag nickade som svar och sa sedan:

-Du klarar dig va? Jag menar, killarna kan ju typ våldta dig eller något.

-Haha! Ta det lugnt, jag är van, sa hon och skrattade.

Jag körde, jag litar på Amanda, hon kommer att klara sig.

Amandas perspektiv:

Jag tog ett djupt andetag och började gå mot min bil.

-Haha! Hora, tror du att du bara kan gå utan att betala? frågade de retsamt.

Jag stannade, ingen hade kallat mig hora sen jag sist träffade Henrik.

-Va fan ska jag betala för? fräste jag.

Två av de fem killarna kom närmare och tog tag i mina händer.

-Så, betalar du? sa de och flinade.

Jag vet inte vad som kom i mig, men jag slingrade mig på något sätt ur deras grepp och slog ner den ena, av misstag. (<--WTF?! (x )

Jag blev lika häpen som killarna men förstod endå att springa till bilen och köra iväg.

De hade inte kommit efter mig då jag tillsist kom hem. Och som tur hade inte pappa och Hayley kommit hem så de kunde inte börja fråga något.

Jag låste upp dörren och sprang fram till min telefon och ringde Alex

-Hej Amanda, är du okej? var det första han sa.

-Ja, jag skulle bara ringa för att fråga det samma.

-Haha, jag mår perfekt, sa han.

-Okej, men hejdå!

-Hejdå sweetie!

Jag suckade och gick in på msn, jag hade inte varit där på flera månader. Gissa vem som var inne..

Justins perspektiv:

 

 

Mina dagar gick nuförtiden otroligt långsamt. Värför gick allt så snabbt då jag var med Amanda? Jag måste få dagarna att gå snabbare, utan Amanda kan det bli ett problem.

Jag satte mig framför datorn och loggade in på msn, jag hade inte varit där på flera månader.

Jag flög nästan upp ur stolen.

Hur kunde jag varit så dum att jag inte försökte få tag på Amanda genom msn?!

Justin säger:

Hej Amanda, guuh vad jag blev gla' att du var inne, snälla logga inte ut!

 

Amanda säger:

Justin, hur många gånger ska jag förklara det för dig? Vet du hur tungt det är? -.-

 

Justin säger:

Nää, berätta O__x

Amanda säger:

Okej, vi måste gå vidare, vad du än tycker. Jag älskade dig, jag älskar dig än, men jag försöker åtm. komma över dig! Vadå, ska vi bli tillsammans igen?! Aaah, vet du va?

Jag kan ju hångla me Alex så länge vi är ihop. Du igen kan ju typ ligga med Selena! Perfekt -.-

Justin säger:

Amanda... Vem är Alex?

Jag blev inte så förvånad, hon är ju jävligt populär.

Amanda säger:

Min pojkvän ! I don't want to do this anymore Justin... Ta hand om dig, hejdå.

Hon loggade ut och kom inte in längre. Jag har verkligen krånglat till dethär...

Grow up, Justin. Du är inget utan Amanda, du ska verkligen försöka. Men vad i hela friden ska jag göra? Jag har ju typ gjort allt...

---

Kapitel skrivet av JossoTack<3 Blev inga bilder nu för jag hinner inte.

Är just nu på ett hotell i Århus, åker hem imorgon. Ska skriva en story om konserten till mybieberexperience.tumblr.com på engelska då men ja :D

 

Kram Madde