Forever And Always

När jag kom hem började jag packa alla mina saker. Det tog en stund och när jag jag var nästan klar tog jag fotot som jag hade ramat in på mig och Justin på stranden i handen och kysste Justins ansikte. Jag tittade på fotot och virade in det i en handduk, sedan la jag ner den i en flyttkartong och tittade mig omkring i rummet. Det var verkligen ingen dröm...

---

Morgonen därpå vaknade jag med en klump i magen. Jag satte mig upp i sängen och tittade mig omkring i mitt rum. Allt var packat och klart, nu var det mindre än 3 timmar skulle jag sitta på planet till L.A. Jag suckade och så steg jag upp. Jag tog på mig en hoodie och ett par mukisbyxor. Sedan gick jag ner till köket. Där satt mamma, pappa och Hayley och pratade. När jag kom in i köket log dom mot mig. Jag satte mig ner och började äta.
-När åker flyget? frågade jag.
-Om två timmar, svarade pappa, så vi måste åka snart.
Jag nickade.
-Här du packat allt? frågade mamma.
-Mm... svarade jag och åt upp. När jag var klar gick jag upp till mitt badrum och borstade tänderna. Sedan borstade jag håret och la upp det i en slarvig knut. Jag gick till mitt rum och tog en flyttkartong och bar ner den. Pappa hjälpte mig bära ner resten. När vi var klara kramade jag mamma.
-Jag kommer sakna dig, sa jag.
-Jag kommer sakna dig med, ledsen att det blev såhär, älskling. Jag älskar dig, svarade mamma.
-Jag älskar dig med, sa jag och så gick vi ut. Där stod Olivia.
-Du hade väl inte tänkt att jag skulle vara i skolan när du åker? frågade hon och kramade mig. Vi stod och kramades en lång stund och jag kände hur en tår rann nerför min kind. Jag torkade envist bort den och kramde om Olivia hårdare.
-Mandy, vi måste åka nu! sa pappa. Jag nickade.
-Hejdå Olivia, rule the school nu när jag är borta, sa jag och blinkade. Hon skrattade.
-Vi syns snart, hoppas jag, bffs forever! sa hon och vi slog high five. Jag kramade mamma.
-Jag kommer sakna dig så mycket, var nu en duktig flicka, sa mamma när vi kramades.
-Jag kommer sakna dig med, och jag älskar dig, hejdå, sa jag när vi slutade kramas. Jag kramade Olivia en sista gång och så satte jag mig i bilen. Vi körde till flygplatsen och gick in. Vi checkade in och gick till vår gate. Vi slapp snart in i planet och satte oss. Jag satt vid fönstret. Efter en stund lyfte vi och jag tog ut min ipod och började lyssna på musik.

Justins perspektiv:

Där stod jag. Framför dörren till Amandas hus och tvekade med pekfingret vid ringklockan. Jag hade flygit dit för att försöka fixa allt. Detta var min sista chans. Jag ringde på och efter en stund kom Maria och öppnade.
-Men hej Justin, vad gör du här? frågade hon förvånat.
-Hej... Är Amanda hemma? frågade jag.
-Nej... Tyvärr... Har inte hon berättat? Hm... Konstigt, sa Maria.
-Berättat vad?
-Att hon ska flytta till L.A idag? Hon är på planet nu, svarade Maria. Jag tittade med stora ögon på henne. Var hon seriös?
-Vänta... Varför? frågade jag.
-Asså... Du vet ju säkert att jag har alkohol problem? Så jag ska in på rehabilitering, så vi bestämde att Amanda skulle flytta med Hayley och hennes pappa till L.A, förklarade Maria. Jag suckade.
-Aha... Okej... Men hejdå... sa jag och började gå mot bilen.
-Hej hej, sa Maria och så stängde hon dörren. Jag gick till bilen och satte mig brevid mamma.
-Hon har flyttat... Till L.A! sa jag och suckade.
-Kanske är det dags att släppa det? Hon var ju inte här i Nashville så vi åker inte till L.A och söker henne! Ledsen, sa mamma. Jag suckade.
-Kan vi inte åka hem till Atlanta? Jag har inget att göra här mer... mumlade jag. Mamma kramade mig.
-Åk till flygplatsen! sa mamma till chauffören och han började köra. Vi körde om en skola. På gatan fanns en bänk och där satt en tjej som jag kände igen. Jag tittade lite närmare och märkte att det var Olivia.
-Stanna bilen! sa jag och chaffören stannade. Jag tog på mig ett par solglasögon och steg ut ur bilen. Jag gick fram till bänken och satte mig.
-Hej, sa jag och tittade på Olivia. Hon tittade frågande på mig. Först visste hon inte vem jag var men när hon märkte att det var jag ändrades hennes ansiktsuttryck.
-Vad vill du? frågade hon.
-Har du Amandas nya adress? frågade jag. Hon suckade.
-Asså Justin... Det är kanske dags att släppa det? Jag vet vad som hände, och om jag känner Amanda rätt så kommer hon inte förlåta dig, släpp det, sa hon.
-Men jag tänker inte släppa det! Kan jag få hennes adress? bad jag.
-Justin... Man hånglar inte med någon annan när man har en flickvän, ge upp nu, snälla, sa Olivia.
-Men jag ger inte upp! Never say never, du vet det va? Kan jag få hennes adress? bad jag igen.
-Justin, vad sa Amanda sist när ni sågs på flygplatsen? frågade Olivia.
-Att hon inte vill se mig mer... mumlade jag och tittade ner i marken.
-Exakt, och jag tror inte att det har ändrats. Justin... Släpp det... Åk hem. Åk inte till henne, du vill ju att hon ska må bra och vara glad, va? Gör det inte värre. Hon måste få tid att läka sina sår. Allt med hennes mamma och pappa är bara för mycket och att du skulle komma dit nu gör inte saken bättre. Släpp det och gå vidare Justin. Hitta någon annan, det kan vara bra för dig... sa Olivia. Kanske hade hon rätt. Jag ville ju att hon skulle vara glad och må bra, men jag ville ha henne. Jag älskade henne och kunde inte släppa henne.
-Oliva, hör här. Jag ÄLSKAR Amanda och jag vet att det var fel att kyssa Selena. Men jag älskar Amanda och jag kommer inte ge upp, kan jag bara få hennes adress så jag kan fixa allt? Snälla, förklarade jag. Olivia tittade på mig en lång stund innan hon sa nåt.
-Okej... Men tänk på det jag sa lite i alla fall, före du åker till henne, och du måste lova att om du åker så får du inte säga att jag gav dig adressen, okej? sa hon.
-Jag ska tänka, och jag lovar. Tack, sa jag när hon gav mig en lapp. Hon kramade mig och så sa hon:
-Men jag ska gå nu, hejdå.
Sedan gick hon. Jag log lite och tittade ner på lappen. Där stod en adress. Jag la lappen i fickan och så gick jag och satte mig i bilen.
-Jag fick Amandas adress! Kan vi åka till L.A? Snälla! bad jag mamma och tittade på henne med mina hundvalpsögon. Hon skakade på huvudet.
-Ledsen gubben, men nu åker vi hem till Atlanta, du hinner nog till L.A senare i månaden, sa mamma.
-Men...
Inga men! Åk till flygplatsen, sa hon till chaffören och han började köra. Jag suckade och tittade ut genom fönstret...

---

det var kapitel 32. När jag hade skrivit hela och postade det försvann det så jag fick skriva det igen. Men hoppas ni gillar det!
Tror ni att Justin kommer åka till L.A? Tror ni att Amanda kommer förlåta honom? Vad tycker ni om novellen hittills? KOMMENTERA :)

Kram Madde