Forever And Always

-Okej... Jag har en låt kvar... Ni vet nog vilken det är... började jag, då såg jag hur Jasmine vinkade till mig att jag skulle komma bort från scenen, men jag skakade på huvudet så hon kom ut på scenen istället.
-Justin... Lovisa vill prata med dig... sa Jasmine och gav mig hennes telefon.
-Hej, Lovisa, sa jag.
-Justin... sammies mamma är död... grät Lovisa. Jag kollade på Jasmine och så tappade jag telefonen i golvet. Min flickväns bästa väns mamma var död...

Jag tog upp telefonen men visste inte vad jag skulle säga.
-Lovisa... Jag önskar att jag skulle vara där... Men jag kan inte... Lovisa... Jag ber för er alla... Ok? Och hälsa Sammie att allt kommer bli bra... Lovisa jag älskar dig! sa jag och kände hur en tår rann nerför min kind.
-Jag... Älskar dig med Justin... Good luck på konserten, hejdå... Saknar dig... sa Lovisa och så la hon på. Jag tog ett djupt andetag och så gav jag telefonen till Jasmine. Hon kollade på mig och frågade:
-Är allt ok?
-Sammies mamma är död... sa jag och suckade.
-Aaaww... Inte bra... Du vet ju att du inte behöver fortsätta med konserten... sa Jasmine.
-Mm... Men jag har bara en låt kvar... sa jag.
-Okej... Good luck, sa hon och så kramade hon mig och gick backstage igen. Jag kollade ut över publiken.
-Älskade fans... Skulle vi kunna ha en tyst minut för Lovisas bästa väns mamma, som dog för några minuter sen? frågade jag. Alla skrek "JAAA!!" och så blev det helt tyst i arenan. Jag bad tyst för mig själv att allt skulle bli bra och så kollade jag ut över havet av huvud. Jag såg hur några kollade ner i marken och det såg ut som om dom bad. När jad tänkt en stund så sa jag:
-Okej... Jag har som sagt en låt kvar... Pray... Och denhär låten sjunger jag nu för Sammie...
Musiken började spela och så började jag sjunga:
-I just can't sleep tonight... Knowing that things ain't right... It's in the papers, It's on the TV, It's everywhere that I go... Children are crying... Soldiers are dying, some people don't have a home...
När jag var klar så kollade jag ut på alla mina fans och dom skrek saker som "WE LOVE YOU", "I'M PRAYING FOR LOVISAS BFF" och "I LOVE YOU!! NO MATTER WHAT!!". Det gick inte att gå iväg utan att le, eftersom att jag har dom bästa fansen i världen. Och Sammie var ju min Flickväns BFF så det betydde mycket för mig ändå. Jag log och så sa jag:
-Jag älskar er! Tack för en underbar kväll! Stay strong! NEVER SAY NEVER!!
Sedan sprang jag backstage och mamma kramade mig.
-Är Sammies mamma död? Aww :(, sa mamma.

Lovisas perspektiv:

Jag kollade på Sammie som satt på golvet brevid sin Katy där hon låg, Sammie grät floder. Sedan kollade jag på Emma och Julia som stod i dörren och dom hade inte rört sig sen jag sa "Hon är... Död...". Jag kunde liksom inte fatta att dethär verkligen hände. Jag stod en lång stund och tänkte sedan plötsligt brast jag i gråt. Jag föll ner på marken och grät. Då rörde sig Julia och kom fram till mig och kramade mig. Och Emma gick och kramade Sammie. Emma och Julia hade aldrig träffat Katy, men dom skulle ha älskat henne om dom skulle ha träffat henne. Hon jobbade inte så mycket och var ganska hyper, men inte pinsam. Jag satt där på golvet och grät när min telefon ringde. Jag svarade.
-Hej... sa jag och snyftade.
-Älskling! Var i hela världen är du?! frågade mamma oroligt.
-Kom till Sammies... Vi behöver dig... sa jag och snyftade igen.
-Vad har hänt?! frågade mamma.
-Kom bara... sa jag och stängde av. Efter kanske 10 minuter kom mamma inrusandes i huset. När hon såg mig och Sammie som grät kollade hon också på Emma och Julia och så skrek hon när hon såg Katy. Det såg ut som om hon skulle svimma och Emma och Julia sprang till henne för att ta imot henne ifall hon skulle svimma.
-VAD... HAR... HÄNT?! frågade mamma. Emma och Julia berättade allt. Mamma kollade på oss och så sa hon:
-Kom ut härifrån... Vi ringer ambulansen. Sammie... Kom nu, älskling.
-Men jag vill inte lämna mamma! Jag älskar henne! Hon får inte vara död! Hon kan bara inte vara död! sa Sammie desperat.
-Sammie... Älskling... Ibland måste vi släppa taget om dom som vi älskar mest... Även fast vi inte vill, sa mamma och började nästan gråta, men mamma var alltid så stark. När pappa lämnade oss blev hon deprimerad men då behövde hon mig och då fanns jag där för henne och visade att jag älskade henne. Hon blev stark efter det för hon gråter nästan aldrig, för hon vill aldrig oroa mig eller nåt. Då insåg jag hur mycket jag älskar henne och jag steg upp och kramade mamma, hårt och länge och medans jag kramade henne h.örde jag hur hon snyftade och jag började själv bara gråta mer. Mamma viskade i mitt öra:
-Allt kommer bli bra, men vi måste få ut Sammie härifrån... Hon kan bo hos oss...
Jag slutade krama mamma och tittade på Sammie.
-Samme... Kom nu... Du får träffa din mamma snart, och hon kommer alltid finnas hos dig, i ditt hjärta... sa jag till Sammie. Emma och Julia gich ut ur huset och mamma följde efter dem. Sammie steg upp och jag kollade på henne en lång stund. Hon som alltid brukar vara så vacker, nu hade hon flera rivmärken i ansiktet och båda hennes ögon var blåa, blus att hennes hår var så rufsigt och hennes ögon var rödgråtna. Jag sprang fram till Sammie och kramade henne.
-Det kommer bli bra... Det komemr bli bra, viskade jag om och om igen medans vi kramade varandra och grät. Men jag var inte lika säker som jag lät...