Forever and always, part 43

-Vi beklagar... Men det verkar som om Lovisa kommer aldrig vakna upp något mera... Hennes puls slår bara mindre och mindre och hennes hjärta har nästan slutat slå... sa en läkare. Jag kollade på dem och sprang fram till Lovisa.
-Snälla Lovisa! Jag älskar dig! Du måste vakna! Jag vet inte vad jag ska göra här utan dig! Snälla Lovisa! Vakna!! sa jag förtvivlat. Då började en av maskinerna pipa. Jag förstod exakt vad det betydde. Det betydde att nu slog hennes hjärta så lite så det knappt märktes.
Jag kollade på maskinen och så brast jag i gråt...


Jag satt där brevid sängen och visste inte vad jag skulle göra. Plötsligt öppnades dörren och in kom mamma. Jag sprang fram till henne och kramade henne. Hon kramade mig och så sa hon:
-Kanske är det dags att släppa taget, Justin.
Jag skakade på huvudet och började gråta igen. Mamma satte sig ner brevid sängen och viskade till Lovisa:
-Lovisa... Dö inte... Justin behöver dig... Jag behöver dig... Sammie behöver dig... Och din mamma behöver dig...
Lovisas mamma... Var var hon nu då?... Då kom jag på det.
-Mamma... Katarina hon blev inlagd på sjukhuset efter allt som hänt och hon hade blivit nedslagen ju så var fan är hon just nu?! sa jag.
-Det kan jag svara på, svarade Kenny. Jag fick ett telefonsamtal idag, och det var från sjukhuset, alltså detta sjukhus, att hon hade vaknat och att vi kan gå och besöka henne på våning 2 i rum 204.
Jag steg upp och så kysste jag Lovisa på pannan, sedan viskade jag till henne:
-Snälla vakna, och dö inte!
Vi gick upp till Katarinas rum och hon låg i sängen. Hon verkade nog må bra. Vi satte oss ner på några stolar brevid sängen och mamma började berätta allt, eftersom att hon förstod att jag inte skulle klara av att uppleva allt igen. Mamma berättade allt och man såg på Katarina att hon var nära gråten.
-Så hon... Hon... Ä... R... Nästan *Svälj*... Död? stammade hon. Mamma nickade och sa:
-Men vi get inte upp, hon kan fortfarande överleva.
-Jag vill gå upp till henne och se henne, sa Katarina och satte sig upp i sängen. En läkare kom in i rummet och sa:
-Katarina... Om du vill gå och se hur Lovisa har det, så visst, det går bra.
Vi gick upp till Lovisas rum och satte oss runt hennes säng.
-Nu tycker jag att vi ber, sa mamma och tog min och Katarinas hand eftersom vi satt brevid henne. Jag tog Sammies hand och Sammie tog Kennys hand. Där satt vi och höll varandra i händerna och mamma började be:
-Käre Gud, vi ber att Lovisa ska vakna upp nu, och få ha en framtid tillsammans med dem hon älskar, och vi ber att hon ska vakna nu. Käre Gud, gör så att Lovisa vaknar, och att hon blir frisk fort. Vi ber också för Katarina, att hon ska slippa ut från sjukhuset fort, och att hon också ska bli frisk. Amen.
'En framtid med dem hon älskar', jag hoppas det blir jag. Vi satt där och höll varandra i händerna och jag viskade om och om igen tyst för mig själv:
-I close my eyes and I can see a better day, I close my eyes and pray.
Plötligt började Lovisa hosta som fan. Läkare kom in i rummet och vi blev utkörda. Jag sjönk ner på golvet och la huvudet i mina händer. *suck*. Där satt vi, i kanske 2-3 timmar och bara väntade. Sedan kom en läkare ut till oss och ville prata med oss.
-Jo, nu är det så att hon... började han. Andas normalt igen, och hon har vaknat upp, men hon är väldigt svag, och hon orkar verkligen inte prata.
När jag hörde det rusade jag in i rummet och kramade henne. Hon skrattade lite hest, och jag slutade krama henne. Jag viskade:
-Jag älskar dig.
Det såg ut som om hon ville svara men hon kunde inte.
-Vila du, sa jag och satte mig ner på en stol brevid henne. Jag tog hennes hand och log mot henne, då kom alla andra in också. De attackerade Lovisa med kramar och det syntes verkligen att alla var glada. Hon hostade lite och så viskade hon hest:
-Jag kan inte förstå att jag lever...
-Inte vi heller, sa alla i munnen på varandra. Vi berättade allt för henne och sedan gick alla ut så att vi var ensamma. Lovisa öppnade munnen och skulle säga nåt men jag sa:
-Vila du, vi kan ta det senare.
Hon log och så la hon sig ner i sängen igen. Jag började sjunga 'Never let you go' för henne och snart såg jag att hon hade somnat. Jag log lite för mig själv och så kysste jag hennes panna. Sedan gick jag ut ur rummet och ner till caféterian där alla andra var. Och med alla andra var menar jag då mamma, Sammie, Kenny och Katarina.
-Hur mår hon? frågade Sammie direkt.
-Hon mår bra, bara att hon är så jäkla hes ännu, svarade jag och satte mig ner vid deras bord. Vi pratade mycket och så gick vi tillbaka till Lovisas rum. Katarina gick till sitt eget rum för hon behövde vila. Jag gick in i Lovisas rum och jag såg att hon sov. Jag satte mig ner brevid sängen och kysste hennes panna. Sedan tog jag hennes hand och tänkte "Tänk, Lovisa lever!<3 Så jäkla glad"...



Hann inte med en så jätte lång, ska vara med Tim nu<3 Tack för alla era komentarer :). KOMENTERA!<3

Kram Madde


Kommentarer
Postat av: Johanna/Moonlight

Så himla grymt bra :D Och vilken lättnad att hon levde mer,mer:D

2010-12-20 @ 18:49:32
Postat av: Julia

Jaaa hon lever! så himla glaad :Dhoppas hon blir bättre snabbt :D

2010-12-20 @ 19:42:49
Postat av: Svarten97

så bra att hon lever! Det var som något tungt lyfts från min bröstkorg (skojar inte).

skriv mer!

2010-12-20 @ 21:46:57
URL: http://svarten97.devote.se
Postat av: Lintso

Vitsi bra ide me att be fö henne ja kände att döm bad på riktigt o att Gud ritti hör bönen o la den överst på "väntelistan" lol

2010-12-21 @ 13:26:52
Postat av: amanda

Hejsan, gillar du jbnoveller?

Isåfall ska du kolla in på våran blogg bieberbook.blogg.se

Där skriver vi 3 Justin Bieber noveller. Såklart behöver du inte läsa allihopa.

Hoppas du gillar dom. kram

2010-12-21 @ 16:25:23
URL: http://bieberbook.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0